learning to live
Fan, detta går inte. Helvete! Blir så förbannad på mig själv! Kommer svika dig. Jag vill inte.
Har aldrig känt mig såhär ensammen förut tror jag. Jag önskar att jag hade min familj. Jag önskar att allt bara kunde fixa sig. Jag önskar att det skulle fungera. Att jag skulle kunna bo hemma. Känner mig inte alls hemma här. Vet inte ens hur länge till jag kommer bo här. Vart ska jag ta vägen sen?
Hur fan kunde det bli såhär? Vad var det som hände? Jag önskar jag kunde ta tillbaka allt. Spola tillbaka tiden en sisådär 16 år. Om ni hade fortsatt med varandra, hade allt varit bättre då? Om jag hade haft en normal familj? Eller inte normal, men relativt vanlig? Vad var det som gick snett? Vad har jag gjort för att förtjäna att ha det såhär? Om jag fick en önskning att slå in skulle jag önska att allt gick att ordna. Jag vill inte att vi ska bråka o tjafsa jämt. Du får mig att känna som att allt är mitt fel, att det bara är jag som gör fel. Är det verkligen så? Om det är så, så förlåt. Men det är ju inte direkt så att du ger mig en chans någon gång. Alltid är det något som är fel. Och en människa klarar inte hur mycket som helst!
Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan. Betyder det att det inte är länge kvar nu? Eller vad? Har försökt om och om igen, men det går ju bara inte. Tror inte et finns mycket kvar som kan hända nu. Önskar att jag inte var så förbannat känslig. Önskar att jag kunde stå upp för mig själv någon gång. Det är du som har fått mig att fungera det senaste året. Endast du. När allt bara gått åt helvete har du funnits där och tagit emot mej. Kan inte ens räkna alla de gånger din famn gett mig tröst. Du är det bästa jag vet. Det närmaste familj jag har. Är så rädd att jag ska förlora dig för alltid, känns som att det redan är på väg. Snälla låt det inte hända.
